Deckarduon

Min pappa lägger mycket tid på att oroa sig, mest över allvarliga saker som elräkningar, matpriser och vem som ska vinna på travet. Han oroar sig för mig också, fast det säger han aldrig högt.

Förra veckan tog jag och pappa tåget till ett ställe som heter Östergötland och jag hade längtat hur länge som helst. Hemma hos pappa får man aldrig någon lugn och ro eftersom nya bebisen bara skriker och min styvmamma bråkar med min styvbrorsa hela tiden. Nu var det bara jag och pappa ensamma i tre hela dagar. Vi skulle bo mitt ute i skogen i det finaste tält jag någonsin sett, omringade av farliga vildmarken och med bara varandra som skydd. På natten när pappa somnat smög jag upp för att sitta vakt utanför tältet med ficklampan höjd som en fackla. Plötsligt hörde jag något som knakade mellan träden så jag riktade ficklampan mot ljudet och jag svär att jag såg ett par gula ögon som glimmade där ute. Mitt hjärta dunkade så högt att det kändes som marken vibrerade men jag vägrade bli rädd. De kan lukta sig till rädsla vet du, det har min storkusin berättat.

Jag måste somnat till slut för plötsligt stack morgonsolen i mina ögon – vi hade överlevt vår första natt! Andra dagen regnade det lite men det gjorde inte så mycket för då kunde vi åka in till en stad som hette Linköping där vi hittade på en massa spännande saker. Först åkte vi till ett ställe med en massa stridsflygplan och stora helikoptrar. Mitt vana öga hittade snabbt ett passande plan och efter lite knölande fick vi plats båda två. Jag tog kommandot och startade planet utan problem och snart seglade vi högt upp bland molnen med hela världen vid våra fötter. Plötsligt drog en fruktansvärd storm in och regnet piskade mot rutorna. Pappa ojade sig högljutt bredvid mig men jag höll stadig kurs och tog ner oss på marken igen utan problem. Sen åt vi pannkakor med extra grädde och jag fick köpa en souvenir i shopen. Efter att pappa hällt i sig två koppar kaffe åkte vi vidare och hamnade vid ett Deckarhus. De behövde hjälp att lösa ett klurigt tågmysterium och jag anmälde oss genast som frivilliga. Pappa var jättedålig och fattade som vanligt ingenting men jag fixade alla ledtrådar och löste mysteriet på nolltid. Jag vet att jag skulle bli en jättebra detektiv och lösa knepiga brott precis som de där två gubbarna från pappas bok som han läste för mig en gång i vintras. De med konstiga hattar och svåra namn.

Nästa dag hyrde vi en bil och åkte långt, långt bort på slingriga vägar. Jag var pirrig i magen för jag visste att vi snart skulle stå inför något livsfarligt, kanske det största äventyret på hela resan. Efter att pappa parkerat bilen påbörjade vi vår vandring uppför en brant backe och in genom en stor port. Träden var höga och i fjärran hördes ryt från lejon och trumpetande från elefanter. Jag tog pappa i handen för att han inte skulle bli rädd. Vi såg både apor, giraffer och zebror men bäst av allt var nog tigrarna. Vi kom så nära att jag kunde räkna ränderna och känna deras varma andedräkt. Jag tror jag ska be mamma om en surikat när jag fyller år. Eller kanske en röd panda. Om jag ber om en tiger kommer hon flippa totalt.

Sista kvällen låg vi i tältet och viskade spökhistorier med ficklampan tänd tills pappa somnade mot min axel. Utanför prasslade träden och jag tänkte hur mycket jag längtade efter att få berätta för mina bästa kompisar om allt jag och pappa hittat på i Östergötland. Men de kommer nog aldrig fatta ändå. Inte helt.